http://www.bilbaneforumet.se/viewtopic.php?t=1342&postdays=0&postorder=asc&highlight=stock+car&start=15
Snubblade nyss av en händelse över en historisk skildring av fenomenet Stock Car på svensk mark, skriven av den svenska motorjournalistikens Grand Old Man, Gunnar "Frippe" Friberg. Krönikan hämtad ur sedan länge (iksom "Frippe", tyvärr...) hädangångna bildtidningen Se, midsommarnumret 1980.
Över till "Frippe", läs och begrunda:
Stock car — sporten som bara var skrot
För inte så länge sedan drabbades den svenska bilsporten av en farsot som kallades för stock car racing. Jag vet, för jag var en av spindlarna i nätet — jag jobbade då hos Lasse Åkeby, som var chef för tidningarna Racing och FART, och det var Lasse och hans gode vän Lars Ohlcén som introducerade sporten i Sverige och även lyckades få Svenska Stock Car Förbundet till stånd.
Lasse Åkeby, som var — och är — en stor traventusiast, hade vid sitt årliga besök i Vincennes utanför Paris råkat få se en rundbanetävling för skrotbilar. Han kom hem igen, vild av entusiasm, och samtidigt kunde vi i de fåtaliga amerikanska motortidningar som letade sig hit läsa om någonting som kallades för "stock car races'", alltså tävlingar för standardbilar, eller direkt översatt bilar i lager, lagerförda bilar. I dessa tävlingar var bilarna nya från början, men under tävlingens gång skrotades de till ganska häftigt...
Reglerna i den svenska versionen av stock car cacing var enkla. Det gällde att komma först över mållinjen, punkt och slut. Sedan fick man ta sig till vad som helst på banan — välta sina konkurrenter, köra på dem, köra över dem. Bilarna som användes var företrädesvis stora amerikanska V-åttor från trettiotalet. De brändes rena inuti och försågs med störtbågar, rutorna sparkades ut, motorerna trimmades — och så var det bara att köra. Så småningom började man också förse bilarna med frontskydd, tillverkade av järnvägsräls — gissa om det smällde när två sålunda utrustade bilar körde in i varandra.
Det här inträffade i mitten av femtiotalet och betydde lösningen på ett allvarligt problem. Motorcykelsporten speedway hade plötsligt upphört att dra publik, och motorklubbarnas ekonomi kördes raskt i botten. Det fanns gott om speedwaybanor, som låg där och drog pengar i underhåll, men det kom inte in några pengar. Men i och med stock cartävlingarna fylldes läktarna på nytt, och klubbarnas kassörer gnuggade händerna mellan allainvesteringsuppdrag.
På Racing och FART arbetade då en annonsackvisatör vid namn Ragnar Headgate. Han var en mycket smart människa och insåg snart det enorma reklamvärdet i stock car racing. Förbundet sanktionerade snart reklamplatser på bilarna, och Ragge etablerade sig som storhandlare i den annonsbranschen. Dessutom lyckades han snabbt skaffa sig rykte som en av sportens bästa speakers och passade givetvis på att själv sanktionera reklam via högtalarna — ja, det var väldigt vad pengarna rullade inom svensk stock car racing.
Och grabbarna som körde... Där var Hasse Pettersson, Hjärter Kung, alltid med nummer 4 på bilen. Lasse Ohlcén hade alltid startnummer 1. Lasse Åkeby hade nummer 3 på sin bil, men han körde aldrig själv, det fick Harry Lundberger göra. Andra välkända profiler var Egon Wohlin, som så småningom blev välbeställd återförsäljare för GM — men tyvärr är Egon död nu. Johnny Bråttom hade egenheten att till vardags åka omkring i en Fiat V-8, en bil som bara tillverkades i knappt 200 exemplar — Johnnys bil hade letat sig till Sverige på mycket underliga vägar. Hasse Pettersson bytte sedan namn till Radefalk och blev en "seriös" tävlingsförare i en Porsche Carrera, precis som Egon Wohlin.
Men — här kom nu ett gäng entusiaster, vilka stock car racing gett de ekonomiska möjligheterna att tävla. Prispengarna var faktiskt riktigt bra, mätta efter den tidens mått... Och tävlade, de gjorde de. Det gick nästan inte en helg utan att den trasgranna karavanen av gamla lastbilar, släpvagnar och skrotbilar drog iväg till någon speedwaybana vars ägare behövde pengar. Det var tingeltangel, ballongförsäljning och loppmarknader, korvgubbar och gycklare — alla tog chansen att göra sig en hacka när det var stock car racing på gång.
Men faktum är att praktiskt taget hela Sveriges bestånd av stora, amerikanska bilar försvann under de här åren. Det var inte lönt att reparera en kvaddad bil, utan ur med en trimmade motorn och raskt in med den igen i en annan gammal bil — så gick det till.Det finns fortfarande veteranbilsentusiaster som hittar gamla stock car-bilar i mystiska lador och gråtande tar uti med renoveringen med ett fåfängt hopp om att lyckas... Jag har själv sett en La Salle på stock car, och även en stor, fransk Talbot.
Men — efter några feta år började publiken svika den nya sporten. Orsaken var stallbildningen — förarna började bilda gäng och hjälpte varandra på banorna. Alla icke stallanslutna vräktes av banan, och sedan gjorde grabbarna i stallet formellt upp om placeringarna — men efteråt delade de på prispengarna.
Sporten dog i slutet av femtiotalet, då ett gäng svenska förare skulle göra en turné genom Italien. Ragge Headgate åkte med som ledare för gruppen och skulle dessutom referera tävlingarna i Racing. Men de referat som strömmade in var mycket bleka och fantasilösa, vilket ju inte direkt var Ragges likör... Och till slut kröp sanningen fram. Den italienska arrangören var en skojare som smitit med alla pengar. Svenskarna fick försöka arrangera egna tävlingar på nedlagda soptippar, men till slut blev de vänligt men bestämt ombedda att åka hem.
Bilarna blev kvar i Italien, som säkerhet för obetalda skulder, och när de tidigare så entusiastiska vikingarna hade tagit sig hem med hjälp av tåg och buss hade entusiasmen runnit av dem — ingen ville börja om från början igen, och dessutom började priset på skrotbilar att stiga.
Det finns faktiskt i dag en företeelse som liknar stock car, och den kallas för rally-cross — lika felaktigt som på sin tid stock car, eftersom tävlingsformen inte har ett dugg med rally att göra.
Det skall bli intressant att se hur länge rally-cross överlever.
(Denna bild ackompanjerade "Frippes" krönika, så nu har ni fått hela paketet och behöver således själva inte snoka upp Se nr 27/1980. Snacka om service...)
------------------------------------------------------------------------------------
Tack till ymigs SR för vänligt tillmötesgående i samband med denna kuriositets tillkomst.
BTW, någon här som sett, eller ens hört talas om, Fiat V8?
